Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren, vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen, varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick.
Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till.
— Bevare mig, förfasades han, — och just nu kommer posten. Ola måtte väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg till — och försök i en fart få dem skilda åt!
Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och Marie-Louise voro redan borta.
— Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa.
— En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra axlar än Josefs.
— Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en sidoblick på den främmande studenten, — söp och var för rästen närapå socialist, så han måste avsättas från ämbetet.
— Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen, — nog får den hästen löpa!
Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna behagade honom.