— Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, — och har fått pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en visa i stiftet —!
Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två, högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung man, vars ansikte doldes av kappkragen.
Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son. De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen.
— En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar.
Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar.
— Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans torra gumröst.
Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade handen på hans arm och halvviskade småleende:
— Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen! Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.
Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och till lätt klappade honom på armen: