— På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout rouge de toute bagatelle de dogme — voilà la mode anglaise! Snälla kandidaten, ni förstår kanske inte franska?
— Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. — Men det var inte häller min mening att komma in på religionen.
— Alla vägar, log den gamla, — föra nu för tiden till kyrkan, kunde man säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist — som man skandaliserade sig över nyss — var det inte en giftmördare?
— Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, — det blev aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det —
— En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett par gånger på sin tunna lilla hals, — jag förstår! Snälla kandidaten, för att duga till esprit fort måste man värkligen vara — ett starkt huvud, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen, förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives —! Vad sägs om en sådan strof?
Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen läspade fram:
»Omkring den vackra Celamé
vad dyrbar gördel ser jag sluten?
Är han av Psykes händer knuten
till bindel åt dess älskare?