En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten». När han fått en tår för mycket — och varför måste Josef slå upp så mycket vin på lilljulafton? — var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den hon dittills sett.
Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick krängt av honom ytterrocken.
Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan på Böttiger och Josef — innan han försvann — röstade på Braun, erkände Vilhelm — men de tvingade honom också till det —, att hans störste hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu förfärligare än Voltaire!
Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd att ljuga, att neka till det som var sant —.
Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt upp att skaffa.
Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng. Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste.
Nej — hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre.
Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det!
Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas förtroende. Hur — hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet? — — Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig!
Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig skyggt tillbaka efter tomten, — som hon ju visste inte fanns. Men det tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade någonting efter henne. Det var julafton — undervärksdagen — då inte ens Voltaire skyddade för skrock.