Julafton — Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga, brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom.
I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade.
Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen; tvekan tyngde som en trötthet i vristerna.
— Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin medbrottsling.
— Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, — vet Bolla, vart bo—boken tagit vägen?
— Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba?
Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte Bollas spotska grimas.
— Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro?
Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med bägge händerna.