— Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig!
Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den upplyste henne om hennes vanmakt.
— Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, — jag talar om alltsammans!
Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon:
— Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans!
Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla de svarta naglarna och väste:
— Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna —
Bolla smög hastigt på dörren — just lagom att undvika faster, som kastade en nyfiken blick ut i köket.
— Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade henne misstänksamt. — Talade Nanna för sig själv?
— Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.