— Vänta —, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida förbi, — har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i fönsterkarmen för en minut se’n?
Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet.
— Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, — jag har inte varit i folkstugan på hela dagen.
Ljudlöst slank hon genom folkstugan — på matsalströskeln grep något efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden.
Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar, där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den sista tiden.
Var detta värkligen julafton?
I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i folkstugan.)
— Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, — riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.
— Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, — jämföra den pojkvaskern med en präst!
— Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika ljus som bror Gustavs och skalv av skratt.