Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar. Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa tupé.
Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på julafton, då måste Nanna le — ett leende, som inte var muntert, bara skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner.
VI.
Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden — vid sidan om sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne, skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar.
Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen aktning och hon nästan försonade sig med sig själv.
Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda, blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel.
Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt — det lät ibland, som om räven huserat bland fåren.
Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet skulle samla sig kring hennes person.