Men nu grep henne hennes egen smärta, hennes eget smärtsamma minne. Minnet av hans ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade heta utför kinderna och vätte kudden, som redan förut kändes fuktig — kanske sedan i går kväll.
Det ena efter det andra mindes hon: inte ens mamma hade kommit in och sagt god natt. Ingen frågade efter henne. Pappa kallade henne med rätta för bortbytingen. Pappa — vad var det, som skulle ske efter hälgen?
Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit kedjan. Det var bara en instinkt, kanske en orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den, kanske någon därinne redan funnit den på golvet.
Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv tagit reda på hennes vindsläsning? Hur mycket visste faster? Alltsammans kanske — fasters ögon sågo ju rakt igenom en.
Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad trodde — trodde Vilhelm?
Hans öppna, vassa blick — hur skulle hon hädanefter kunna möta hans blick? Var skulle hon gömma sig?
Nanna borrade huvudet i kudden i en lång, kvävande snyftning, reste sig sedan plötsligt i bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig.
Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker, blått mörker eller blått ljus — blå av snö, som liksom speglade en osynlig himmelsljusning. Snart skulle det kanske dagas. Snart skulle det bli tid att fara till Toftarp i ottesången.
Tänkte man lämna Nanna hemma eller tvinga henne fara med? Men Vilhelm — se Vilhelm i ansiktet? Nej, nej — det kunde hon inte, kunde hon — aldrig mera!