VII.
Nanna drömde, att hon i sällskap med Candide — som ej var någon annan än Vilhelm — red ut i världen på hästar, som förvandlade sig till kvastkäppar.
Ritten bar upp i luften. Snöiga marker flögo fram nerunder dem, spetsiga kyrkspiror stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man och läste i Platon, och så var det också Vilhelm, medan gestalten vid hennes sida blev till Bolla, med vilken hon var sammanbunden medelst en guldkedja.
Bolla liknade en häxa, vilket hon också var — Nanna förvånade sig över, att hon inte vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret och frågade: Märket, har du märket? Håret förlängdes onaturligt, innan det bröts av, varvid Nanna såg marken djupt under sig, svindlade och föll. I detsamma vaknade hon.
Hon låg i sin säng, men kände sig mör och tung i kroppen, som om hon värkligen fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra, och det stack och kliade i huden.
Det var mörkt ute på gården, tyst i huset, tyst så när som på ett otydligt tassande av mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum lyste det. Hon förstod, att systern måste vara uppe.
Mina hade alltså inte lagt sig än — hon hörde inte till de morgontidiga. Hon gick uppe och hade tänt, utan att pappa visste av det eller låddes om det. Pappa, som annars var så ängslig och sparsam om lyset.
»Snopp, snopp», snörpte det, medan det halta trampet ideligen tassade. Mina gick och stökade med sina brev och levde i gamla minnen; lyfte och synade varenda papperslapp, hon ägde kvar från förlovningstiden med Eugène, kantorns son, som for till Amerika och blev borta. Nanna hade ofta hört Mina berätta om honom, men hade själv intet minne — hon var för liten på den tiden.