Nanna gjorde en ansträngning för att svara, men proppen i halsen häjdade varje stavelse, som ville arbeta sig fram.
— Nanna kan alltså inte eller vill inte svara! Vore jag pappa, toge jag till riset, lille präst! Åh prat, joller — gärna på en babylonisk julafton — åh, att jag skulle få uppleva detta! Svara, unge, eller gör jag det själv.
Nannas öron fylldes av ett bedövande smatter. Men det var med nöd hon fattade täxten, orden.
— Vill slynan inte svara! Nå, kan Nanna säga mig, vem, som stjäl ljus i spiskammaren — eller vem, som tagit bort en grekisk bok från pappas bokhyllor?
Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande, ty det susade i hennes öron. Hon såg allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa matbordet, nyss avröjt, klätt med en vacker vit drällsduk i konstfulla mönster; de vita tallrikarna med blåa landskap i mitten, brödkorgarna, silvergafflarna, saltkaren, senapsskålarna.
Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget, att någon därute gläntade och lyssnade. Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen under ljusen på grenarna. Hon såg ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga, nu liknade han sannerligen en general; pappas tveksamma, överraskade, med de blonda, rynkade brynen; mammas bleka, tårögda — Nanna skulle velat brista i gråt, om hon kunnat för det där i svalget —; Gustavs medlidsamma, Daniels stränga, Vilhelms — Vilhelm såg på henne, som man ser på hund eller katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm — borta vid ugnen stod galne Ekdahl och fnissade.
Nu hörde hon pappa säga i sin barska kommandoton:
— Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten för Springfälts skull! Efter hälgen få vi väl tala med —
Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer. Alltsammans slocknade, och hon kände sig falla, tills — tills hon ej häller kände någonting mer.