— Har Nanna den kanske själv, sporde faster och betraktade henne med den min, flickan blivit så van vid under de sista veckorna.
Nanna såg upp med en fullständigt slö uppsyn. Illamåendet tycktes komma tillbaka. Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet förlamade hela kroppen, tungan och hjärnan tego båda. Allt var ett virrvarr för henne.
Man började gå i dörrarna. Karna strök tätt förbi med ett fång tallrikar på armen; flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske var det draget från köket. Först nu märkte hon, att det luktade illa i folkstugan.
— Kom in, sade faster dovt, och Nanna lydde utan att veta, vart hon gick, eller vad som förehades omkring henne.
— Så julafton det är, hörde hon faster säga med en skälvning i rösten, medan alla andra tego, — så har jag någonting att fråga Nanna om — som inte kan uppskjutas. Så som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan det också göra detsamma —
Faster fnös; man kunde höra, hur hon riste i hela kroppen.
Ingen annan sade ett ord eller hävde en suck. I hela världen talade endast faster Jeanette.
— Det är onödigt, att tjänarna höra på — stäng dörren, Marie-Louise! Jo, nu vill jag — nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt svar på tre frågor! I vems hand såg Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den? Svara nu!
Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen hade stannat. Ej ett ord kom över tandgården.
— Vem har tagit bort tjugofyraskillingen, som jag egenhändigt lagt ifrån mig i folkstufönstret i morse?