Faster fnös av förakt och kastade stränga blickar omkring sig, utan att direkt synas bry sig om främlingen.
— Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig i min tid såg jag maken till julafton. Ej nog, att man skall tåla den babyloniska skökan härinne med all hennes — stank och vederstygglighet — nu skall man också frukta, att hon fått förbund med hustjuvar —
Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes ord, men utan att rätt förstå. I matsalen hade underhållningen pågått glad och julelik, ända tills man började ropa efter kedjan. Men var det alltså ytterligare någonting annat? Vad försiggick ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt trippande, bort till dörren. På allas ansikten lästes ettdera häpnad och förskräckelse eller skuldmedvetande.
Nanna, som hittills beundrat sin skäggige Rinaldo, sänkte huvudet mot bröstet. Hon förmådde ej uthärda fasters blick, som stadigt var riktad mot henne.
— Jag tror, stammade flickan utan att se upp, — att jag lämnade den till Bolla — eller att Bolla tog den ifrån mig —
Bolla rörde inte en muskel i sitt grova ansikte.
— Passa sig, för vad hon säger, sade hon saktmodigt, — en ska inte skylla folk för mer, än en kan ta i sig igen. Och andra har också ögon, ska jag säga lilla mamsellen —
Det klack till i Nanna. Hon förstod dubbelmeningen och tittade sig förvirrad omkring. Men i intet av de nyfikna ansiktena omkring henne fanns det hjälp.
Nanna blossade och svalde.
— Jag — jag är inte alldeles säker, medgav hon försagt och kände sig växa nerför under Vilhelms förvånade sidoblick.