Och sedan en tystnad, varunder oroliga och skamsna blickar frågade och svarade.
Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft kedjan i hand, ingen visste längre, var den befann sig.
Faster liknade en rannsakningsdomare. Hon stod över tröskeln mällan folkstugan och matsalen och sågs och hördes från bägge rummen.
I salen visste man ännu nätt och jämt, vad det var fråga om. Men därute samlades misstankarna om sigenarbandet. Josef, vars hetta bytt föremål, grep danserskan i skuldrorna och slungade henne handlöst mot flocken av stamfränder.
— Tjuvkona, ropade han, — hade jag så visst fått låta pistolerna tala —!
Han var gråblek, där han stod, en smula böjd, och en darrning, bakslaget efter ruset, skakade honom — Josef tog allting så häftigt denna julen. Den lille hövdingen hade förstått beskyllningen och insett faran — han såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt steg fram mot tröskeln.
— Jak och mine folker —
— Håll mun, röt Josef och gjorde en hotande åtbörd.
Men hövdingen tog blott ett steg närmare faster, kom liksom att stå under hennes beskydd — majoren vädrade misstänksamt.
— Jak och mine folker, sade Rinaldo på sitt sträva, brutna mål, — är inge tjyver, vi icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår egendom, ingen hava sett kedja — aldrik, o nej, i Jesu Kristi namn —