Gick hon genom bokkammaren, skulle pastorn höra henne: han hade sitt rum nästintill. Och hur kunde hon för rästen våga sig genom bokkammaren? Men det gällde slippa ut i blå rummet, där det fanns en mindre och lättöppnad dörr, som ledde till trädgården.
Till blå rummet kunde man komma även genom Minas kammare. Och Mina var så upptagen med sitt, att man kanske kunde smyga sig igenom och förbi, utan att hon märkte någonting.
Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte ens gnissla. Hon gläntade på dörren och kikade in.
Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod i sin peignoir framför sin gula, bukiga byrå. Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog sig underligt flickungt ut, tyckte Nanna, mot den vissna hyn.
En av lådorna var utdragen och byråskivan alldeles fullastad med brevbuntar, pappaskar, skrin och nipper. Och ägarinnan stod djupt lutad över lådan och letade efter mera.
Mina var blind och döv i sin iver. Det flimrande ljuset i kopparstaken tycktes inte förslå, så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp», sade det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern, ömsade hon fot, märkte ej, att hon haltade, — stod och haltade, hela tiden på samma fläck.
Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett svagt drag kom den känsliga ljuslågan att vaja. Systern anade ingenting om hennes närvaro; hon fortsatte att leta och vända i pappershögarna.
I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio gånger upp ur lådan och ner igen. Men fladdret i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller söka efter orsaken grep hon ut med handen, ämnade väl flytta ljuset närmare — just som Nanna råkade hosta till.
Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse. Den utsträckta handen gjorde en svepande rörelse och slog till staken, som föll omkull mot gardinen. I nästa nu slingrade en eldorm längs trådarna mot taket.
Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges, så att hon doldes av dörren. Själv såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet fylldes med rök, vars skyar belystes av eldskenet.