Då tappade Nanna sista rästen av besinning. Hon anade och överdrev sin egen andel i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck och hans förfärliga hotelse i går. Hon kände det, som om tak och väggar störtat samman över henne, och som om pappa och Josef och faster och Vilhelm och alla de andra jagat henne husvill ut i världen.
Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade framför ögonen, öronen susade — men i stället att falla omkull som i går kväll, slog hon med en skräll igen dörren, flög genom sitt rum mot förstugan, hörde Minas kantiga röst ropa på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig fåfängt på de tunga låsarna, störtade ånyo in i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade i skinnkappa och bottforer upp i karmen och hasade utför muren, medan rappningen drösslade ner på snön.
Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, utifrån tycktes det åter tillstängt.
Men nu gav Karo varningsskall, så det ekade i gårdens alla vrår. Nanna satte i språng, bottforerna plöjde genom snön … skaren krasade, och ett yr av fint, vitt dugg sprutade upp ur det blåa omkring henne.
Redan rusade hon utför backen, förbi längor och häckar, genom den gamla allén, så välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker.
Hon sprang … Hon ökade farten, hon hade fullt med ekon i öronen, och i nästa minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … Fladdret av lågorna på snön, rägnet av gnistorna, som speglades i snökornen, röken, som räckte sina långa armar från den brinnande prästgårdens halmtak.
VIII.
Pastor Olanders kammare låg mällan gula salen, bokkammaren och blå rummet. Från blå rummet till mamsell Minas rum ledde en dörr, som under hennes nattvandringar oftast stod på glänt.