Pastorn hade hittills varken lagt märke till vandringarna eller grannskapet. Han var nykommen och ung och hans sömn sund och djup. Ovanpå fisken, gröten och klenäten drömde han häller inga hjältedrömmar.
Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop genom julnatten. Så tungsövd pastorn var, spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett fränt os nådde näsborrarna. Han reste sig till hälvten. Så ropade det igen — som han tyckte, tätt intill, kanske i nästa rum.
Hade ej oset varit, skulle han gett sig till tåls. Det finns många olika sätt att sova och uttrycka sina känslor under sömnen. Någon i närheten plågades kanske av en blodig dröm.
Men brandoset väckte honom fullständigt — han mindes farbrors förskräckelse i går för all vårdslöshet med eld.
Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod han i tofflorna, flyttade kommoden åt sidan, ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå rummet — lyckligtvis låg haken på inåt hans egen kammare — och tittade ut i det stora tomma rummet.
Men därborta, till vänster, stod en dörr på glänt — och det var därifrån röken kom. Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han störtade snett genom blå rummet och burdus in till den halvgamla mamsellen.
Från hans sida var det ingen tid till pryderi, och Mamsell Mina hade för ögonblicket ej plats för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden.
Nu begynte en vild krigsdans i bara skjortan; mamsellen hann ej ens täppa till ögonen för de stundom oundvikligt blottade manliga behagen. Pastorn flög, så den korta skjortan flaxade — flög, som om han haft vingar, över den gula byrån, från vars skiva brevbuntarna spriddes över golvet, — därifrån till fönsterborden och från borden till byrån. Han hade senor och vighet som en cirkusartist, höll sig upprätt och på fötter, när de rankiga småborden vacklade, och undvek att snava, när han tog språnget till den blanka, glatta skivan. Han slet och slog omkring sig, flåsade och hoppade, ryckte och rev — mamsell Mina stod, som om hon beskådat en signor Trampolini, med mun och ögon lika vidöppna.
Ett kras och en duns — där låg gardinstången i golvet. Ett behjärtat tramp, tramp med bara fötter — där gnistrade trasorna av trådgardinen. Medan en kolsvart brandkil, vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde papperet längs takbjälken.
Faran var överstånden, och i det nu mörka rummet mer anades än varsnades tillbudets följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och kände en smula sveda i fingrar och tår, det var allt. Och pappersbuntar och askflarn lågo strödda över tiljorna i behaglig blandning, medan luften var tjock av brandrök och singlande flagor.