Mamsell Minas första åtgärd blev dock varken att tända ljus eller att släppa ut röken. Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa mörkret. Någon hördes gå på loftet ovanför, men härinne hade allt blivit tyst.
Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt litade på sina ögon, vågade, orörlig på sin plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han började frukta, att mamsellen råkat ut för en svimning eller ett kvävningsanfall.
Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, en viskning eller hällre väsning, full av ängslan och iver:
— Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, snopp, snopp, — människa, hör han inte, gå sin väg!
Pastor Olander kom ej genast att tänka på sin lätta påklädnad. Han fylldes för tillfället av helt andra tankar. Hans ungdomliga självkänsla hade sannerligen väntat sig helt andra ord — till tack för hans bragd, och i häpnaden kom han sig ej för med att lyda.
Mina, som krupit samman bakom sin orörda bädd — hon visste själv knappt varför, fullt påklädd som hon ju för sin del var — höll på att förgås i sin otålighet. Hon hade hört steg i matsalen, och de par sekunderna pastorn stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till många minuter.
Nu vågade hon ej längre förnya maningen, knappt ens snörpa — var hon rädd för att se, så var hon ändå ängsligare för att höras, och när som hälst kunde —. Bevare mig, snopp, snopp, nu knackade någon hårt på dörren åt matsalen!
Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt var brådstörtad flykt. I sin tvekande ställning liknade han en överraskad inbrottstjuv.
Knackningen upprepades. Nu talade en ungdomligt manlig stämma — vilkens av studenterna, förmådde Olander ej uppfatta.