— Öppna! Här tränger ut rök i matsalen, och någon ropade på hjälp nyss. Var det hos dig, Mina? Öppna!
Olander höll andan och avvaktade, vad mamsellen skulle svara. Men hon förblev tyst.
Han ångrade, att han ej genast skyndat tillbaka till sitt rum. Dörren till blå rummet hade han för att undvika drag slagit igen före släckningen.
Nu vågade han ej öppna den: låset måste dock gnissla. Han tordes varken röra sig eller viska någonting till henne. Det gamla huset var oerhört lytt. Han inbillade sig stundom kunna höra den tredje personens andedräkt tvärs genom dörren.
Han förstod också, varför gamla mamsellen teg. Det var ej blott för hans skull och i hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten av olyckans hela vidd. Och när han mindes farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan.
Det gjorde honom ont om henne. Det ohärdade studenthjärtat veknade bakom den unga prästvärdigheten. Något måste här göras — sägas!
Än en gång — tredje gången — knackade det, nu snarlikt en bultning, så dörren skakade.
— Snopp, snopp, kom det helt tyst från mamsellen, men det var hennes enda svarsyttring.
Härnäst kunde dörren braka in, och nu var det för sent att bege sig på återtåg.