Olander hostade till, dels av röken, dels som värkan av sin dumdristiga idé. Men han tvekade inte längre.
— Svara, Mina, svara, kom det utifrån: rösten hördes nästan som inne i rummet; i ivern slog den över i falsetten.
— Svara, eller spränger jag dörren!
Då svarade den unge pastorn, och i hans stämma skalv det av svårbehärskat pojkokynne.
— Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var bara jag — jag, som råkade stjälpa ett ljus — så att några brev brändes upp. Det var ingenting farligt, men så här om natten — överdriver man lätt. Jag borde inte ropat.
Det blev en kort tystnad, varunder tre personer samtidigt drogo andan.
— Vem — vem är det, kom det sedan med djup förvåning utifrån.
— Det är jag — pastor Olander, svarade den unge prästen, skakande av munterhet.
— Pastor Olander, hm, svarade det, — jaså, är det pastorn? Är detta pastorns rum? Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise sa’ —.
— Jag skall genast öppna fönstren, avbröt Olander förbryllad över de osannolikheter, i vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes gudilov ännu inte hunnit bli fullt hemvana.