Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade den unge prästmannen till ett fönster, med vars haspar han tillställde alldeles onödigt mycket väsen.
— God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn på det, — men det var då underligt — underligt, att —! Det är för rästen snart tid att stiga upp till ottan.
Olander drog en lättnadssuck vid att höra stegen avlägsna sig. I rummet vågade han ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta ett ord eller en viskning från gömstället, även om mamsellen värkligen haft något att säga honom.
I en blink slank han ut i blå rummet. Tapetdörren knäppte, haspen lades på, kommoden sköts för. Han var åter i säkerhet — för tillfället. Den, som nu haft tid och ro att krypa till kojs, somna in från alltsammans!
Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin rova. Nej, det var gott och väl väckdags. Rättnu kunde Malena komma och knacka på dörren — Malena gick nog rätt.
Det hade redan börjat bli liv ute på gården. Röster språkade, en häst leddes förbi fönstren. Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, när spannen skvalpande lyftes över brunnskaret.
Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i loftstiljorna. Pastorn trodde sig urskilja skratt och enstaka ord, blandade med gäspningar. Studenterna höllo på att morna sig. Kanske pratade de som bäst om honom och hans nödrop — skämtade med hans ovanligt ljusa röst. Den hade han fått höra av redan i skolan.
Medan pastor Olander tvättade och klädde sig, kom han att grubbla över, vilken väg han egentligen måste taga för att komma till förstugan och matsalen. Genom blå rummet slapp man förstås ner i trädgården, men det blev ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva i obanad snö syntes ganska måttligt. Det fanns alltså ingen annan väg än genom bokkammaren och lilla Nannas rum.
Stackars liten hade haft en ledsam julafton, blivit sjuk, förd hungrig till sängs. Nu sov hon säkerligen gott efter allt utståndet — pastorn lovade sig att gå tyst genom hennes rum. Vart i alla fall den där guldkedjan kunde tagit vägen?
Barnasorger, tänkte pastor Olander och smålog vist emot handspegeln, medan han prövade hakstubben — såsom han benämnde ett par tre tätt avklippta fjun på det gosselena skinnet.