Leendet förändrades. Han till och med rodnade.
— Besynnerligt, tänkte han, — hur hastigt vi glömma, hur tätt intill barndomen vi dövna till för barnakänslorna!
Och den tysta julmorgonen gav honom en bild, som han beslöt att en gång använda i en predikan — såvida han kunde lämpa den samman med någon täxt.
— I ungdomen, filosoferade han, — äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra. I det ena höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet. — Men när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi växa samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets makter. — Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är!
Tillfreds även med bönesucken, överraskades pastorn angenämt av Malenas frukostbud. För att spara yngsta dottern från att bli störd ännu en gång och onödigt, beslöt han genast följa med stupigan.
— Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade han vänligt och lade huvudet prästerligt på sned.
— Nää då, svarade Malena sävligt, — Springfält är redan oppe och ställer till tosafora nåenstans. Men hon kommer väl fram till otteskjussen, var hon elles kan hållas.
I matsalen sutto kyrkoherden och de tre studenterna. Faster Jeanette och Marie-Louise sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa två försenade sig, hände endast en gång om året och fick sålunda tålas, mente kyrkoherden.
Därmed slog han brännvin i de ynkligt små glasen. En del slog han utanför, ty pråsarna lyste illa, och söndagsbrillorna speglade.