Pastorn kände genast på smaken, att hälvten var vatten — punsjbålen på julaftonen var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror tycktes där inte mycket i bruk. Han förstod det av gubbens sätt att grina illa och tåras, sedan han halvtömt den stackars snapsen.
Gubben befann sig för rästen vid retligt lynne.
— Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, medan han stack en bit spickesill på gaffeln, — ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren har sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade för rästen över sin kedja — inbillar sig, att vi varit för stränga mot Nanna —
— För stränga mot Nanna, återtog den gamle och slängde med gaffeln, — för stränga mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i händerna! Nej, om jag haft en skötesynd, så är det för stor klemighet. Det har en viss person haft gott — eller ont — av. Nå, han ligger väl och drar sig vid det här laget?
— Josef följer inte med i ottan, bekräftade Daniel utan att tveka om antydningens adräss. Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade förstulet späjande blickar på pastor Olander.
— Sakramenskade kedja, fortfor gubben, malande över sina tankar, — eländig flitterflärd och krimskrams och stadbostass — till frestelse för obefästade sinnen och — apropå, har någon av er andra fått en blund i ögonen i natt?
— Tackar, svarade pastorn skyndsamt, — jag har sovit gott hela —
Nu satte han en brödbit i vrångstrupen och måste bultas i ryggen av den föga vänskaplige Vilhelm. Även Vilhelm var denna morgon dyster och inbunden.
— Mamma och jag, muttrade kyrkoherden utan att ägna sin adjunkt någon uppmärksamhet, — ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet i folkstun. Och stackars Karna och Malena, som fått sova i köket — ja, Ola lär ha fått flytta upp till dem från drängkammaren för deras spökrädslas skull —!
— Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, hörde jag, meddelade Gustav, som dittills halvsovit, och klippte alltjämt sömnigt med ögonen.