— Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, — då ha de väl tagit trätofröet med sig —
— Var inte för säker på det, pappa, inföll Daniel allvarligt. Han såg inte upp från duken, när han sade det.
— Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till vägs, — jag vill inte veta av obevisade misstankar. Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga aversion mot stackars Bolla! Vad rår människan för, att hon är fattig — och kan uträtta någonting, när andra bara löpa som femte hjul under vagnen? Och mannen är en riktigt skicklig skräddarmäster — sydde om min gamla kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna i Ystad. Vad angår Nanna, skall jag ta henne i sträng upptuktelse — så snart vi ha tredje dag jul! Se’n må kedjan för mig ryka åt häcklefjäll —
Den lille gubben reste sig som en fjäder och torkade sig om munnen med stor häftighet. Pastorn misstog sig kanske inte, när han tyckte sig höra ett »sjutton hakar», som torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes den gamle ångra sitt opassande julottelynne.
— Har inte mamsell Mina rört på sig än, Malena, frågade han, då pigan kom in med nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var hans favoritdryck.
— Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, och pastorn sänkte blicken skyggt för Daniel.
— Låst in sig, brusade gubben åter upp, — vad menar sjåpagås med det?
— Hon — hon sa, att hon mådde illa, stammade Malena, förskräckt över husbondens bistra min, — och — och — och såsom att hon inte följde med till Toftarp.
— Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets största högtidsdag, grälade kyrkoherden, — då har mamsellen varit uppe och stökat i natt igen. Bränner ljus, så att — och så tror hon, jag inte vet om det! Apropå, jag trodde då hedningarna tänt eld på prästgården i natt — känns det inte ännu som brandrök? Malena har förstås luftat härinne, men hur är det i folkstugan? Hm, jag måste ut och se?