— I folkstuan, började Malena och riste på huvudet.
— Luktar det någonting annat, ifyllde Gustav och skrattade själv ensam.
— Då var det hos sjåpagåsen, ropade kyrkoherden och vände sig hastigt mot den andra dörren.
— Var det inte pastorn, som —, undrade Daniel, i hopp att avvända vreden från sin syster.
Pastor Olander befann sig i den fälla, han grävt åt sig. Inte häller han hade hjärta att låta en annan byta plats med honom själv.
— Jooo, medgav han och rodnade som en gymnasist, — det vill säga, farbror får ha överseende för denna gången — det var några papper, som — som uppbrändes —
Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen genom att ge den en tvetydig form.
Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken i honom och såg onådig ut.
— Såå, bror har inte trampat ut barnskorna så pass, att bror kan bränna sina kärleksbrev på ljusan dag —?