Olander rodnade djupare än någonsin åt denna oväntade beskyllning.
— Det var inte — hm — det var —
Olander förstummades. Kyrkoherden hade upphört att mönstra honom. Mittemot sig fann han i stället Vilhelms kallt prövande blick. Pastorn fann klokast att tiga och lida.
Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari skallret av bjällrorna tydligt hördes in, när hästarna, väntande, riste på kransarna.
— I Guds namn, suckade kyrkoherden, varpå han med kommandoröst tillade:
— Säg ifrån till fruntimren, Malena, att täcksläden väntar. Vi andra få dela småkälkarna emällan oss.
Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga tid. Pastor Olander uppfattade det som ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas med en plats i släden nummer två, medan Vilhelm anmodades till släden nummer ett. Kyrkoherden själv satte sig vid Vilhelms sida, medan Daniel tronade bakpå som körsven.
Omsider döko prästfrun och faster Jeanette in i suffletten; Marie-Louise steg upp på frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, för att ej jäktas, få köra sist.
Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar flögo av och an kring hästhuvudena, och det blåa snöskimret speglades i alla de ringande bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och knaket i seltygen dallrade den fjärran klangen av en kyrkklocka.
Så bar det i väg, i mak utför allébacken, varsamt i svängen, där prästfar själv en gång kört omkull i forna dar, — och sedan i pinglande trav, släde efter släde. Först på allmänna vägen hade Ola kommit och räckt beckblossen.