— Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden barskt.
— Att jag råkat såra med mina åsikter, svarade Vilhelm saktmodigt.
— Bror menar, att det hela skedde med oförakt, var ett studentikost raljeri? Tar käre bror alltså sina förhastade ord tillbaka?
— Farbror förstår mig orätt, föll den främmande studenten genast in, — jag uttrycker mig också helt tafatt. Jag är ej van talare — som prästman vore jag komplett odug—
— Tänker bror då inte studera till präst?
Den gamles ton var märkbart kyligare.
— Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, — visserligen känner jag stundom en drift till förkunnelse, men bävar samtidigt tillbaka. Jag är ännu så oviss om mig själv, om alla, om allt. Bäste farbror, jag ger farbror min försäkran, att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller röja något av det, som är min ensak —
— Vilket? I religionen är ingenting någons ensak!
Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet.