— Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten sin tanketråd utan att låta sig uppägga eller skrämma, — förstår det inte. Jag har strävat att leva rättskaffens, att visa flit i mina studier, att låta andra behålla sin tro. Men runt omkring mig möter jag idel spörjande och undrande: vars andas barn är du? Månne du inte är en kättare? Månne du vågar visa oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det förefaller, att man kan se utanpå mig, vad jag i min privatess menar.
Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten:
— Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi i prästgården spionera på bror?
— Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm och vände sig om med en vänlig blick, — och vad jag sagt, gäller den värkan jag gör på alla och envar, samt och synnerligen. Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att jag ouppfordrad opponerade?
— Ouppfordrad, invände Daniel och höll ögonen på hästarna, — nej, emedan ingen kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan personage —
— Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll Vilhelm, — ja, om bror förlåter en så uppriktig definition, man nästan tvang mig att ge till pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: tiga eller ljuga eller, slutligen, såsom jag gjorde, bekänna sanningen?
— Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet.
— Man hade kallat mig ohövlig — och för rästen ingen ro lämnat mig för frågor. Ty det som är inom en, skall äntligen i dagen!
— Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade Daniel utan att flytta blicken från hästarna, — det är det, som man ser utanpå bror.