— Jag vill ej råda någon att ljuga, minst i en hälg, medgav prästfar en smula blidare, — men man kan ock bli till en Don Quijote med sitt sannsvärmeri.
— Jag vill relatera episoden, om farbror tillåter. Julaftonsmorgonen kalfatrades vitterheten i gula salen. Många meningar uttalades. Nästan var och en nämnde sin särskilda favorit. Jag ensam teg. Men när man ihärdigt insisterade att få veta även min, måste jag nämna honom, — ja, just honom, som blivit mitt och mångens ljus bland den svenska ungdomen. Min auktor hette Jonas Almqvist.
Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, som förskräckte honom själv, så oförsiktig var den.
— Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast han allvarligt, — om han utvalt ett sådant irrsken åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe fått ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre bror, jag tänker bättre om bror än så. Jag fattar alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. Bror är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har kunnat erfara ett och annat, som stör de obefästades enfald. Men ingalunda — nej, ingalunda vill jag föreställa mig, att en ung man, ett lovande ungt snille, som varit så snällt i sina studier, och som mina söner så flitigt berömt, att bror skulle vara — att bror på fullt allvar — skulle vilja bekänna sig försvuren åt djävulen och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, låtom detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons d’autre chose!
Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig en suck av lättnad.
— Varför också fördärva vår Frälsares ljuvliga morgon, fortfor kyrkoherden i plötsligt munter ton och höjde på bröstet, — himlavalvet klarnar! Molnens ulliga hjordar, som Homeros skulle säga, draga till sina fållor, och silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir poet på gamla dar — än är det natt mera än morgon. Vid juletid dröjer det länge med dagningen — ack, ja!
Det sista tonfallet gick i moll.
— Ack ja, ja, återtog den gamle och lutade ytterligare på facklan, — ni unga, ni unga, som dragen in i en farlig värld, en farlig tid! Djävulen går omkring som ett ry—
— Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, — var det inte en hare — i kröken där borta?
Daniel skrattade torrt.