— En hare, hm, anmärkte gubben buttert, när jag talar om läjon —
— Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, — att farbror ville vi skulle tala om annat?
— Ja ja — visst var det en hare. Så den krabaten skuttar! Syns nästan inte mot den gråa snön! Liknar en skuttande driva — inte sant? Haha! Ingen rädder här, sa’ länsman, när han sprang för haren! Vår kyrka har många sådana räddhågade länsmän.
— Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, — jag tycker mig höra bjällerklang?
— Käraste bror, log kyrkoherden med en underton av hån, — det tycker jag bror kunde hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel både före och efter oss. Men bivägsbjällrorna klinga förstås inträssantast i brors nygiriga öron.
En ordtystnad inträdde, varunder hela natten tycktes upplöst i bjällerklang.
— För rästen, gentog gubben, — ringer det samman i Vallinge. Bror kan ha hört klangen därifrån. — Men apropå, vad kan bror egentligen ha funnit så — upplysande hos den där Almqvist?
— Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm lågmält, — att vi lämnade —!
Kyrkoherden vände sig med ungdomlig rapphet i sätet.