— Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, sade han. — Jag vill säga bror, att efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur skägget en gång för alla, så jag kommer fullt på det klara med brors åsikter.
— Välan, erkände Vilhelm i en ton, som om han, bildligt, tvådde sina händer, — för mig har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen.
— Sanningen, hoppade gubben till, — hur kan bror mena eller ens säga —? Vad var det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa vägen till?
— Den enda sanning, svarade Vilhelm enkelt, — som någon kan komma med: sin egen — sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, barnslighet. Vi unga veta så litet om världen —
— Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner det?
— Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet är icke ringare för det.
— Vartill äga vi den Heliga Skrift, frågade den gamle med myndighet.
— Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med ungdomens retsamma självupptagenhet, — att någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss, inte endast sin mun. Men det gör ingen av de äldre — därtill äro de för kloka!
— Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt.
— Blott den, som förblivit ett barn, fortfor Vilhelm efter en tystnad, — ett barn, som ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott en sådan förråder oss, vad vi vilja veta. En sådan man är för oss en bok, förmer än alla på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom med allt hans innehåll. Varje tanke ligger klar för oss. Varje god och dålig lust. I hans djup som i en andelig spegel lära vi känna vårt eget ansikte och världens och livets i och med vårt.