— Men, invände gubben, mot sin vilja slagen, — inte talar en vettig människa om allt det hon vet? Allt det onda hon vet till exämpel, om sig själv eller andra, inte sätter hon sådant i bok? Och allt fult och oanständigt, inte hör det hemma i poesien? Hm, i min ungdom hettes det, att det poetiska, det sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting annat — vore ämnen för skaldens sång. En man, som förplumpar sig med fula ord och anspelningar — ja, är han ett barn, som bror säger, så är han ett bra odygdigt, ouppfostrat barn. Han är ett enfant terrible!
— Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, — men voro icke alla profeter och apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just med det, som människorna förbjudit att ens viska om? Plumpade de inte ut med sanningen, där tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo god min med de ljugare och skrymtare?
— Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt och mönstrade den främmande med en lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton:
— Vart vill bror så komma med sitt förrymda enfant terrible?
— Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse i stämman, — må ha varit en syndare, men han förteg ej eller förskönade synden. Han läste i den Guds bibel han bar i sin själ, och vad han förstått, förkunnade han. Med allt brusade han ut som tidens stora förskräckliga barn.
— En förkastad människa var han, replikerade den gamle häftigt, — en stackare, som förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning för att i högfärd följa sina egna drifter och hugskott. Han var ett irrsken, och den förste det vilseledde, var han själv. Vad blev det av honom? Vart tog han vägen med sin sanning utan Gud? En spegel, säger bror — ja, sannerligen, han är en spegel för den naturliga människan — och hans slut visar, hur en människa slutar, som förlorat sin barnatro!
Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som ej var utan sin fanatism.
— Olika meningar mötas stundom i samma ord, sade han. — På sitt slut övergav Almqvist barnatron, förförd av världens klokskap, och föll. Men andra förförde honom. Fattigdom och förföljelse förförde honom, och det är sagt: ve över dem, som förarga ett barn!
Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen och hästarnas frustande hördes. Därefter talade kyrkoherden, nu med blidare stämma.
— Bror uttolkar Skriften nästan som en viss potentat. Fast bror annars lägger sina ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne går icke förlorat — jag vill icke säga förtappat, jag litar på Guds nåd — men förlorat i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min egen stackars far, som förvillades av gudlösa skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, som predikade alla människors jämlikhet och —