Pastorn var nu fullt återställd, fast han ännu bar en smal binda om huvudet.
»Du har rätt, Olle», sade han, när han fick höra, vad det var fråga om. »Det måste länsman veta, och det i denna dag. Om vi skulle försöka hos gubben Gobort och skicka honom ett bud. Di har redan börjat signalera, har jag sett.»
»Det ä’ inte så dumt ändå med di där signalmasterna», sa’ Olle, »fast det kostar obegripligt. Men det bryr kapten Stormby sej inte om, förstås.»
Gobort var ute på sjön — hade fått se en stor själ, som låg och sov på en grynna nedåt Ryssundet, berättade halta Kalle. Den nya kikarn, som kapten skaffat, var rent märkvärdig. Man kunde ackurat se själen ligga och blinka i solljuset.
»Men han sov ju», invände pastorn.
»Ja, men om han blinkat, så hade en kunnat se det.»
För resten var det ett rackargöra med signaleringen, påstod Kalle.
»Jag har hållit på hela förmiddagen», sa’ han, »för att göra kapten en glädje — jag såg jakten hans lägga till vid kvarn — och ändå var inte gubben belåten. Men jag ä’ inte den, som bär agg till folk, hur svåra di än kan vara mot en stackare.»
Pastorn undrade, om Kalle ville signalera ett tag efter länsman. Ja, bevars. För pastorn kunde han göra vad som helst och lite till, försäkrade Kalle.
Men länsman var inte hemma, svarades det. Han hade följt med kapten på jakten och var nog vid Dägervik om en timme eller så.