»Di ä’ snart bakom Kuggholmen. Inge du! Nu leker vi inte bara, utan vi ä’ riktiga spejare. Ä’ vi inte det?»
»Joo. Jag lovade mor att ta reda på honom.»
Men Inge måste hem, för att inte Maja skulle bli ängslig.
»Det gör detsamma», sa’ Anders, som kunde göra, vad han ville. »Ro du bara utefter strand, så kan ingen se dej. Jag stannar här, tills di kommer igen.»
Han kröp upp i en stor al och satte sig grensle över den lutande stammen med ryggen mot en tjock gren.
»Om jag tröttnar, kan jag alltid ta mej i land.»
Tidigt på morgonen kom han till Nedergården. Han hade somnat flera gånger, sa’ han, och varit nära att dimpa i sjön. Först när det började ljusna, kom Vedbackarn tillbaka, och då var han ensam.
»Det här måste länsman genast veta», sa’ Olle. »Jag går till prästgården och hör mej för, vad vi ska’ göra.»