Ingrid stannade något över en vecka, innan hon reste. Det var som hon väntat, att något skulle hända, men hon sade ingenting. Hon gick ofta fram mot Frönäset men vände, så snart hon fick se byggningarna. Om Nils nämnde hon bara en enda gång, när Maja bragte saken på tal.
»Jag såg väl miste, kan jag tänka», sade hon stillsamt.
Olle hade på Majas råd bestämt sig för att inte säga någonting åt länsman om misstankarna mot Nils Ivarsson, helst som han inte kunde tro annat, än att Ingrid tagit fel. Annars skulle han förstås tala om allt, vad han visste, fast det inte var mycket. Men det kunde vara bra för länsman att få veta, att den karl, som Lotta sett, även varit vid Nedergården, och att Inge följt efter honom ända till Vedbackarns sjöbod. Det var dock ingen brådska med saken. Det kunde få vara, tills länsman nästa gång kom över till ön.
Då hände sig något högeligen märkvärdigt.
Inge och Anders hade tagit sig till att ro drag och ligga och meta utanför Frönässtränderna. Ett par gånger hade Vedbackarn fått se dem och farit ut värre än någonsin. Han skulle ta en bössa och skjuta dem, svor han, om de inte hölle sig därifrån.
Men Anders hittade på råd. På ena sidan om sjöboden var stranden ända ut till udden beväxt med alar och videbuskar, och när det inte var alltför lågt vatten, kunde man ro in under stammarna och lägga sig så med båten, att den inte syntes, varken från land eller från sjösidan.
En kväll, när gossarna lågo på lur i sitt nya gömsle, stack en båt ut från sjöboden och rodde tätt utmed alarna, inte en famn från det ställe, där de gjort fast. I båten sutto Vedbacka Janne och den svartmuskige, som Anders sett, när han rodde länsman till galeasen. De följde stranden en lång sträcka och veko sedan av utåt skärgården i sned riktning, så det skulle se ut, som de kommit från sundet.
»Var det den karln, du såg», frågade Anders.
Inge visste inte, men han var likadant klädd — som sjöman.
»Jag kom honom aldrig så nära, så jag kunde se, hur han såg ut i ansiktet.»