Nej — länsman hade noga undersökt både inomhus och ute i den närmaste omgivningen.
»Vet ni, var jag varit i dag», sa’ kaptenen, när han skulle gå. »Jo, jag rodde över från Sunnansund till gubben Gobort. Han ä’ bra nu och lät tala med sej. Jag får en signalstång ute på udden, och han ska’ signalera var morgon, som han ä’ hemma. Han har visst för var signal, och så får han jaga fritt på Dägerviks marker. Det gör han, förstås, i alla fall, och jag slipper förtreten. Halta Kalle erbjöd sej att hjälpa till, när gubben var borta, men honom litar jag inte på. Han ä’ en förhärdad spyfluga. Men dumt var det av mej att ge mej på honom i hans egen hamn. Jag har sagt honom, att det ångrar jag. Men får jag honom en gång i rum sjö på neutralt farvatten, ska’ jag allt skicka honom en bredsida i vattenlinjen, så han får stryka flagg. Nej, nu ä’ det tid att gå ombord igen. Signalera var dag, så jag får veta, hur pastorn mår.»
Ett par dagar därefter signalerade också länsman från Norrudden, när han for förbi för att återvända hem:
Allt klart. Läckan kalfatrad. Skutan flott igen.
Videstam.
Pastorn var tydligen frisk, förklarade den gamle sjömannen, mycket belåten med ordalagen i meddelandet. Just så, sade han till sin dotter Märta, skulle man uttrycka sig — kort, kärnfullt och lätt begripligt.
