»En besynnerlig historia ä’ det, det ä’ sanning», mumlade kaptenen. »Den där Frönäsbond’, Vedbackarn, di kallar, ser då ut, som han kunde varit med om överfallet.»
»Ja, om han ä’ en hederlig karl, så får jag säja, att ytan bedrar.»
Kapten Melby hade träffat länsman vid Sunnansund, och när han fick höra, vad som hänt, ville han nödvändigt fara fram till prästgården. Pastorn kom emot dem vid grinden med huvudet ombundet men annars vid gott mod.
»Det ä’ mot order», ropade kaptenen. »Med en sådan läcka i skrovet ska’ man ligga för ankar och reparera.»
»In med dej genast, olydige son», fortsatte länsman. »Han ä’ alldeles omöjlig. Men lycka ä’, att ingenting biter på honom.»
»Det ä’ inte mitt fel», klagade mor Brita, när de kommo in. »Jag var bara nere vid ankhuset ett tag, och då skulle han passa på. Det ä’ riktigt obeskedligt —»
»Se så, var inte ond, kära mor. Sätt fram lite saft och vatten, så ä’ du en krona.»
»Kom ihåg, att du inte säjer något om väskan», viskade länsmannen.
Kaptenen tog reda på, hur seglet hängt och var pastorn fallit, och mätte och beräknade. Sedan tittade han på såret, som skulle omläggas.
»Det ä’ en sjöman, som varit framme, det ä’ säkert, och en handspak har han haft som tillhygge. Har han inte lämnat något sådant efter sej?»