»Olle, Olle, inte så häftigt. Du vet, hurdan jag ä’ — gycklar med flickorna men menar ingenting ont — skulle bara skrämma Maja en smula.»
»Och jag ska’ ge dej för att skrämma», sa’ Olle och fick tag i en nyss basad granvidja. »Aldrig har jag gett någon smörj, men en gång ska’ bli den första.»
Och Vedbackarn till att tjuta och skrika, så Magnus i Torpängen, som rodde förbi, måste i land för att se, vad det var. Men då var allt över, och Vedbacka Janne låg slängd i diket, så grundligt genompiskad som aldrig förr. För det var inte utan orsak det hette om Olle, att allt vad han tog sig före, det gjorde han ordentligt.
»Vänta mej», jämrade sig Vedbackarn. »Det här ska’ du ha igen. Jag går i morgon dag till länsman, jag vet han ä’ på ön.»
»Ja, gör det. Och hör efter på samma gång, vad den ska’ ha, som kräver för ett lån, som längese’n ä’ betalt.»
Men inte tordes Vedbackarn klaga för länsman, var det likt det, ändå han mötte honom på hemvägen, när han kom åkande med kapten Melby.
»Så du ser ut», sa’ kaptenen och höll in skjutsen.
Jo, han hade råkat komma ned i ett dike — det var halkigt i leran efter det svåra regnet.
Länsmannen frågade, om han sett någon främmande på ön under ovädersdagen. Han svarade trumpet. Han hade hållit sig hemma som ordentligt folk, sa’ han. Vem ville vara ute i sådant väder? Och för resten var det så mörkt, så man såg inte tio steg från husknuten.
»Så säjer di alla», sa’ länsman, när de åkte vidare. »Den enda, som vet något, ä’ Lotta i Bakom. Hon hade följt med modern ett stycke, och hon påstår, att hon sett en karl smyga i buskarna utmed vägen åt byn till. Mor Brita hade inte sett honom, men gumman ä’ klen till synen. Och karlen tycktes vara angelägen, sa’ hon, att inte visa sej.»