»Du kan låta mej få den, när den inte behövs längre», föreslog pastorn en smula tveksamt.
Länsman skrattade och gick till mor Brita för att ge henne några tillsägelser om vad som skulle göras, medan han var ute.
Olle gick långsamt hemåt och tänkte på allt underligt, som hänt. Han hade följt med länsman en bit för att tala om för honom om den främmande karlen, han sett, som skulle vara Nils Ivarsson, efter vad Ingrid påstod. Men i sista stund hade han åtrat sig. Han skulle åtminstone tala med Maja först. Det var ju otänkbart, att Nils kunde ha någon del i det lömska överfallet på pastorn. Men kanhända det var någon annan, som hade lite tycke av Nils. Han måste nu vara mycket förändrad, så lång tid som han varit borta — det var nog inte så lätt att känna igen honom.
Och så tänkte han på, hur glad Maja skulle bli, när hon fick veta, att de inte alls hade någon skuld till Vedbacka smeden.
»Den ärke räven», sa’ han för sig själv, »han vore värd en riktig hyra.»
Men Olle var långsam till vrede som till allt annat, och det hade nog inte blivit något vidare av, om inte Vedbacka Janne själv sörjt för saken. Han höll på med att basa hank för att stänga om en gärdesgård, där Olle skulle fram.
»Ä’ det du, Olle? Hur mår du själv, och hur ä’ det fatt med ungmora, he he, jag har inte sett henne, se’n hon blev gift. Har ni skrapat ihop några pengar än?»
Då rann sinnet över på Olle. Han fick honom i kragen och bände ned honom på knä.
»Jo, du ä’ den, som ska’ tala om pengar, när jag har papper på, att skulden ä’ betald.»