»Nej, så var det inte. Jag vet knappt, om jag fick upp dörren, eller om den var öppen förut, men det var ett skjutvapen — det blixtrade till alldeles inpå mej, och kulan snuddade vid tinningen —»
»Misstag, min gosse. Det var ett slag med något trubbigt föremål, det syns på såret — och inte finns det något märke efter kula eller sådant i väggen. Men det kan hända, det var då som åskan slog ner i björken. — Och sedan rullade de in dej i seglet, det var två, en karl och en kvinna. Och de släckte ljuset, och kvinnan stängde fönstret.»
»Nej, hör du —»
»Jo, så gick det till. Hon tappade en liten silkesvante bakom fällbordet i detsamma. Den och fingerborgen ä’ det enda, jag kunnat få tag på. Jag tänker skicka in’et till polisen för att undersökas av fackmän, eller också far jag själv, så snart du blivit frisk. Att kvinnan haft en karl med sej, kan man tryggt anta, och en ovanligt stark karl måtte det ha varit, som kunnat ge dej ett så våldsamt nyp. Kunde det vara dem gossarna såg i båten? Men di var så säkra på, att det var karlar båda två.»
Länsmannen satte sig ned och funderade.
»Det ä’ i alla fall underligt med den där väskan. Om di ville ha en anledning att komma in, så kunde di väl hitta på något kvickare än att ta och lägga en väska framför dörrn.»
»Får jag se på vanten ett tag?» bad pastorn.
Länsmannen tog fram den.
»Det ä’ parfym på den.»
»Ja, och en fin parfym. Jag ska’ försöka få rätt på, vad det kan vara, och så ska’ jag höra efter, var man får köpa sådana vantar. Och likaså med fingerborgen. Men nu kan det vara nog med prat. Olle behöver komma hem, och jag måste ut i bygden och spana efter, vem som kan rå om vanten.»