»Ja, det kan en tänka sej», kom det från Olle.
»Det såg ut att bli regn», fortfor länsman, »och därför bar han upp storseglet i förstu’n och bredde ut det att torka över klädhängarn och ett par stolar. Och så tog han in väskan och ställde upp ett fönster — tyst, Gustav, jag vet, vad du vill säja: fönstret var stängt, när jag kom in, men det var inte mor Brita, som stängt det. Och sedan tände du ljus — det var också släckt, om du vill veta. — Du begriper, Olle, pastorn ville se efter, vad som kunde vara i väskan, och som det blev mörkt under molnet, tände han, som sagt, ett ljus. Och när han öppnade väskan, föll en silverfingerborg ur —»
»Jaså, det var en fingerborg», föll pastorn in.
»Jaa, och du letade över hela rummet utan att få tag på den, så listigt som den gömt sej. Du kröp till och med under bordet —»
»Hur i all världen kan du veta det?»
»Å, det ä’ väl ingen trollkonst. Du spillde tillräckligt med talg från ljuset. Jag trodde först det var tjyvarna, som gjort det. — Och så knackade det på dörr’n, eller hur?»
»Ja — mycket sakta.»
»Och du ställde ljuset ifrån dig och gick ut i förstu’n.»
»Nej, det knackade en gång till.»
»Lite hårdare, jaha. Och när du öppnade dörren, såg du ingenting i mörkret, och så fick du ett slag —»