Mor Brita beskärmade sig över, att hon varit borta på kvällen, och grät och snyftade. Hon hade haft ett ärende till Lotta, dottern hennes, som var gift med skräddarn i Bakom. Och när hon kom hem, hade hon först gått och mjölkat. Och sedan — »Herre, min skapare, jag vart så till mej, när jag fick se pastorn ligga i sitt blod utan tecken till liv.» Hon hade aldrig varit så förskräckt, inte ens den gången, när kokräket la’ ner sig i mar’n hösten förut. Men såret var inte så farligt, hade länsman sagt, fast det såg styggt ut. Och nu skulle hon ut och tvätta bort blodet från golvet. Hon hade inte kunnat göra det förut för att inte störa pastorn. Och så snöt hon sig beslutsamt i förklädessnibben och gick.
»Det ä’ inte värt att nämna någonting till henne om väskan», sa’ länsman, »och inte till någon annan heller, än så länge.»
För det var något besynnerligt med väskan.
Pastorn berättade, att han varit över till Råholmen, till Sven Pers’ hustru, som var sjuk, och när han kom tillbaka, låg väskan på förstubron. Och så skulle han tala om, hur det gått till, när han fick det bedövande slaget i tinningen, men länsman tyckte, att han skulle vila sig.
»Möda dej inte med att tala», sa’ han. »Nu vet jag något så när allt, vad jag vill veta, och kanske åtskilligt, som du inte har reda på. Det ä’ en kvinna med i leken, ska’ jag säja dej.»
Pastorn blev inte förvånad.
»Du såg henne?» frågade länsman. »Nej, det gick för hastigt, naturligtvis — men du kunde förstå det av vad som var i väskan. Svara inte — du ska’ vara tyst, så ska’ jag tala om’et för Olle.»
Han gick ivrigt fram och tillbaka i rummet.
»Jo, ser du, Olle, pastorn måste fara till Råholmen, som du hörde, och som det var vind, tog han segelbåten. På hemvägen blåste det mot, och han fick seglen våta i den krabba sjön.»