Efter en stund frågade pastorn, vad Olle ville ha.
»För det får jag lov att veta», sa’ han, »om jag ska’ bjuda ut Majsa åt kapten Melby.»
Olle nämnde en summa.
»Om det inte ä’ för mycket?» lade han till och såg på pastorn.
»Nej, snarare ä’ det väl för lite för en så’n häst.»
När de körde in på gården, hade kaptenen och länsmannen nyss kommit i land och stodo på flygeltaket.
»Hitåt! Mera babord!» ropade kaptenen och fällde ned en lejdare utefter väggen. »Nu ska’ pastorn få se min nya styrhytt, som just ä’ färdig.»
Pastorn berättade, hur han fått reda på, att länsman farit till Dägervik.
»Jaså, halta Kalle kunde vara renhårig för en gång. Den förhärdade krabbsaltaren! Han höll på över en timme, medan jag väntade på länsman, och signalerade galenskaper. Först var det om vind — dumma kvickheter. Den var så västlig, så den aldrig varit så västlig förr, mer än en enda gång, och då var den inte fullt så västlig. Det tog en evig tid, innan det blev slut. Och sedan var det om ett baktråg, som drivit i land vid kvarn — det skulle vara min klipperjakt kantänka. Men vänta mej, du Kalle! Vi har en lång räkning ouppgjord.»
Pastorn sökte vända talet på annat och nämnde om Olles planer att sälja unghästen sin till kaptenen, men då blev det bara värre.