»Olle? Nedergårds Olle? Den förhärdade lurifaxen! Var han inte här för ett par dar se’n med hästen sin och talte om, att han inte behövde pengarna längre, som jag lovat honom. Och jag såg på honom, att han hade något sakramentskat otyg i tankarna, fast han inte tordes fram me’t.»
Han fick syn på Olle, som stod kvar med skjutsen framför trappan.
»Laga dej härifrån i rödaste rappet», skrek han. »Komma och bjuda ut en häst för ett pris — block och taljor, den ä’ värd minst dubbla summan. Och om jag också gåve tredubbelt, så skulle jag känna mej som kung Salomo, eller vem det var, som tog från profeten Natan hans enda lammunge. — Laga dej härifrån, säjer jag, innan jag gör mej olycklig på dej! — Va’! — Ska’ du skjutsa pastorn, säjer du? Tror du inte, jag har hästar på stall? Ge dej i väg bara, din förhärdade hästskojare!»
Pastorn vinkade åt Olle att fara och framförde sina egentliga nyheter — om den främmande karlen, som Inge spårat ända till Vedbackarns sjöbod, och att gossarna sedan sett honom ro ut i skären i sällskap med Vedbackarn själv.
»Nå, så ä’ vi då äntligen på det klara», utropade kaptenen. »Vi ger oss genast av till Frönäset och sätter smedfiluren inom lås och bom. Och sedan gör vi jakt efter den andre med så många båtar, vi kan få tag i.»
»Nej, det duger inte», menade länsman. »Jag tror nog, att vi ä’ på rätta spåret den här gången, men vi har inga bevis. Om jag kommer till Frönäs, så skulle det vara för att hyckla och ställa mej in med Vedbacka Janne, och det har jag rakt ingen fallenhet för. Jag har hört, att han gärna vill bli nämndeman. Om man skulle smickra honom och tala om hans utsikter och göra sej ärende dit titt och ofta, så kunde man kanske — — nej, jag ska’ försöka på en annan väg först.»
Kaptenen bjöd på grogg inne i styrhytten, men länsman hade ingen ro att stanna. Han bad att få låna en båt och äntrade ned för lejdaren utan att ge sig tid att ta avsked av damerna.
»Framför min ursäkt, Gustav», ropade han nedifrån båthamnen, »och om jag inte ä’ hos dej i morgon bitti, så hör efter vid Frönäs.»
»Att inte ens flickorna kunde fresta honom att stanna. Han brukar annars trivas här så bra. Vad var det för brådska?»