»Så där ä’ han alltid, när det gäller tjänsten», anmärkte pastorn.
Kaptenen följde honom med kikare och såg honom lägga i land på en ödslig sandstrand, där det inte fanns en människoboning på drygt en fjärdingsvägs avstånd.
»Duktig karl i alla fall», mumlade han. »Men om han tänker sej till Frönäs på den vägen, får han allt knoga en bra bit.»
Pastorn stannade över middagen men kunde inte övertalas att dröja längre. Han måste vara till hands, om något skulle hända länsman, envisades han. Och även flickorna höllo med honom, att han borde fara.
Kaptenen brummade men sade till, att det skulle spännas för. Det skulle köras med fyrspann och den nya engelska vagnen.
»Jag ska’ visa Olle, att jag har hästar, så det räcker», förklarade han och satte sig upp.
Sedan han skjutsat pastorn hem, lät han kusken fortsätta fram till Dägeröby. Han skulle titta in ett slag i Nedergården, sade han.
Maja hade släppt in korna på lagårdsbacken och höll på med att mjölka. Olle satt bredvid på en kubbe och bandade en smörtina.
»Olle», ropade kaptenen. »Du hade en bra långrock på dej, när du var över i förmiddags och ville kugga mej att köpa unghästen din. Jag kan undra, var du fått det tyget ifrån.»