Jo, det hade Maja vävt. Hon var så snäll både att spinna och väva. Och starkt var det — kunde hålla ut tre omgångar köptyg, försäkrade Olle.
Maja kom med mjölkstävan i hand och hälsade. Måntro hon fick sila upp en spilkum åt kaptenen — spenvarm mjölk — ifall han ville vara så gemen och hålla till godo.
Jo, det hade han ingenting emot.
»Men det säjer jag dej, Maja. När du får tid i vinter, ska’ du väva åt mej sådant tyg, som Olle har. Jag ska’ skicka dej ull, så snart jag kan. Men kom det ihåg, du får inte begära oskäligt i arbetslön, Maja.»
Och så nöp han henne i hakan och tog Olle i hand och gick ned till skjutsen.
Vid vägskälet åkte han om pastorn, som just skulle vika av åt Frönäshållet.
»Går och passar, ser jag», ropade han i förbifarten. »Men var inte orolig för den karln. Han reder sej i alla väder, både i storm och stiltje.»
Det led emot midnatt, när länsman äntligen syntes till, våt och frusen men spelande munter.
»Har du legat i sjön?» frågade pastorn.
»Jaa — det med. Men om jag säjer ett enda ord, förrän jag fått mej mat, så vill jag vara skapt som en nors. Jag ä’ så hungrig, så jag aldrig varit så hungrig förr, mer än en enda gång — ja, du vet fortsättningen.»