Sedan han ätit och klätt om sig i pastorns kläder, som hängde på honom, påstod han, som en tomsäck på ett stövelskaft, tände han en pipa och berättade, vad han haft för sig.
»Du förstår», började han, »jag ville göra en liten påhälsning i Frönäs — utan att störa, förstås — och se, hur di hade det. Jo, det ä’ ett trevligt herrskap! Men käringen ä’ den som styr, fast hon håller sej undan. Di hade ett bönemöte, och Hedfors, lumpsamlarn du vet, predikade, så det osade bränt lång väg. Jag fick lov att vänta, tills det var slut och lumpsamlarn rott sin väg med ett halvstop brännvin som barlast — måtte han inte gå och dränka sej, innan jag hinner knipa honom.»
»Ä’ han med i tjyvligan?»
»Det ä’ just vad han ä’. Jag har länge haft ögonen på honom. Du har skrattat åt mina anteckningar, men jag ska’ visa dej, vad di kan tala om. Var gång ålänningen kommer hit söderifrån, möter han lumpsamlarn, som far åt motsatt håll — eller tvärtom. Eller om di inte möts precis, så hämtar den ena opp, vad den andra lämnat ifrån sig. Alldeles som ficktjyvar. När di gjort något kap, ä’ alltid en kamrat till hands och tar emot det. Och blir tjyven misstänkt och undersökt, så har han, förstås, ingenting.»
»Jaså, du tror, att Hedfors —»
»Jag ä’ säker på’t. Men det spar vi till en annan gång. Nu ska’ du höra, hur det gick för mej. Jo, Vedbackarn hade åtskilligt att ordna med nere vid båtarna, men så snart han var ur vägen, kröp jag fram till sjöboden, där Inge-pojken sagt, att karlen gömt sej. Den var naturligtvis stängd. Stängd med hänglås! Varför ska’ han läsa igen sin bod, när alla andra på ön bara har en pinne för? — Ordentlighet, säjer du. Nej, det ä’ nog något annat. — Jag skulle till och öppna fönstret utifrån — det går, om man ä’ lite händig — men det var en skjutlucka innanför. — Så klängde jag opp i en al och sökte komma in genom taket — det brukar också gå ibland — men det var för bra pålagt. — Jag får väl pröva på den andra vägen, tänkte jag, och klev ut i sjön och in under golvet. Vattnet gick långt under boden, men längst inne var det en torr fläck. Jag kröp dit och la’ mej på rygg — det kunde vara en aln eller så till golvplankorna. Jag kände efter, om någon planka skulle vara lös, och som jag bände till med knäna, kom jag på ett slags lucka, som öppnade sej inne i en väggfast tomlår i sjöboden. — Ja, se’n kan du förstå resten. Jag hade blindlykta med mej — lucka för fönstret och alla springor noggrant tätade — de hade nog haft ljus där förr — jag kunde se mej om efter behag. — Om jag fick tag i något? Jo, den här.»
Länsman tog fram en tidning ur sin rock, som var upphängd för att torka.
»Det ä’ en finsk tidning», anmärkte pastorn.
»Joo, och bara tre veckor gammal. Den låg under ett par kuddar i en vrå. Vedbackarn hade inte märkt den, när han gjorde rent hus. Annars var allt bortfört utom lite ryska cigarretter, smuggelgods, och så sjöbragder och sådant. Man börjar bli orolig, ska’ jag säja. — Göm tidningen tills vidare, så ä’ du hederlig, och anteckna, var och när den påträffats. Och så kan du på samma gång ta hand om fingerborgen och vanten.»
»Nå, fick du några upplysningar i sta’n?»