»Ingenting att tala om. Sådana där vantar finns till salu på flera ställen, men fingerborgen ä’ utländskt arbete, engelskt eller amerikanskt, di vet inte så noga.»
»Men parfymen? Den sitter i ännu. Jag tycker, jag känner igen den.»
»Samma tycker jag. — Ja, det var inte möjligt att få något besked därom. Jag köpte ett halvtjog flaskor av olika slag, som di påstod var den rätta sorten, men det var det inte. Det ä’ nog en parfym, som vi inte har i Sverige.»
»Rysk?» föreslog pastorn.
Länsman runkade på huvudet.
»Jag kan rakt inte begripa mej på den där väskan. Vad har en kvinna i historien att göra? Det ä’ så det kunde reta en kyrkängel. Jag vågar ingenting göra, förrän jag ä’ på det klara med den saken. Det ligger något rackartyg under, det slår inte fel — men jag ä’ inte god att se, åt vad håll det pekar. Annars vore det nu en smal sak att skrämma Vedbackarn till att bekänna. Jag kunde ha lust att klämma till när som helst, om inte väskan vore. — Men i alla fall går jag väl dit och språkar lite med Vedbackarn i morgon, när jag fått sova ut.»
Det kom emellertid att dröja någon tid, innan besöket blev av. Länsmannen måste ut på en tjänsteresa, och när han äntligen kom till Frönäs, låg Vedbackarn allvarsamt sjuk. Man visste inte, vad som var åt honom. Han hade blivit överfallen och halvt ihjälslagen, påstods det. Men småningom kom sanningen fram.
Det var så, att Vedbackarn tagit sig till att tala illa om Maja, när han inte på annat sätt kunde komma åt Olle. Som han för resten gjorde om alla människor.
»Olle ä’ svartsjuk på mej», brukade han säga, »och det ä’ inte att undra på. Si, han känner på sej, att han aldrig fått Maja, om jag inte varit gift förut. Så en får väl förlåta honom. Stackars karl, han har det inte för bra, och värre bleve det, om han visste allt — ja, jag vill ingenting säja. Det ä’ obegripligt, att en inte ska’ få vara i fred för kvinnfolk. Om en pratar lite tok och inte menar nå’nting — en ä’ väl inte mer än människa heller — strax blir di efterhängsna, så en vet sej ingen levandes råd.»