Och så gick han på och skrävlade. Och somliga skrattade åt honom, och andra blevo rasande.
Och en mörk kväll, när han kom från skogen och hade hunnit så långt som till vägskälet, stötte han på en skara storväxta flickor med hucklen över ansiktet och hasselkäppar i händerna. De ställde sej runt omkring honom, och när han ville bryta sig ut, möttes han av käppslängar. En mindre jänta satt uppkrupen på en sten och sjöng med gäll stämma en dansvisa. Så sprang en av flickorna in i ringen och började svänga om med Vedbackarn. Han stretade emot, men genast kommo hasselkäpparna i gång, och han var tvungen att följa med. När en tröttnade, tog en annan vid, och de hade väl till sist dansat livet ur honom, om inte Dägerviksrättarn kommit åkande. Då togo flickorna till flykten, och rättarn tyckte, sa’ han, att det lät, som de hade storstövlar hela skocken, när de satte över gärdesgården in i storskogen. Men Vedbackarn var så förbi, att han måste läggas på lasset och köras hem.
Det var en undran, kan man tänka sig, vad det kunde vara för jäntor, som dansat om på det viset med Vedbackarn. Inte kunde de vara från ön, det var säkert. Det måste ha varit utsocknes.
Men en kväll, när Maja höll på att skära grönfoder åt kalvkon, smög sig Anders efter henne.
»Moster», viskade han, »jag vet, vilka det var, som dansa’ med Vedbackarn. Det var Magnus i Torpängen och Norruddsdrängen och Valder i Dyvik och mjölnarns Erik från land och några av herrgårdspojkarna, och di var utklädda allihop. Och det var jag, som satt och sjöng — jag fick låna en gammal kjol av Elin. — Om Inge var med? Tycker någon det. Han ska’ inte få veta någonting heller. Och halta Kalle hade gjort visan.»
»Fy, skäm ut er! Att göra så! Han hade så när mist livhanken sin, säjer di.»
»Å, han gör sej bara till. Om moster visste, hur han talar —»