Lars-Johan teg.
Men Ekskärarn föll in:
»Nej, tycker någon det! Det kan en inte begära.»
»Och Elin — vad säjer hon?»
»Hon gör allt, vad Lars-Johan vill, fast hon gråter, förstås, och ä’ över sej given. För det ä’ inte småsaker, ska’ jag säja, för Lars-Johan att gå från gården och alla de pengar, gubben lagt på hög. Han får inte en skilling mer än sitt morsarv, några hundra, som ingen kan ta ifrån honom. Det andra, har Jakobgubben sagt, ska’ han testamentera bort, och han ä’ den, som håller sitt ord.»
»Jag får väl pröva, vad jag kan uträtta hos kyrkvärden», menade pastorn. »Han brukar låta tala med sej.»
»Det lönar sej inte», sa’ Lars-Johan dystert. »Pastorn känner inte far. Det finns ingen, som han håller så i vördnad som pastorn. Och om pastorn vill begära hundra riksdaler till sin fattiggård, så ger han kanske i banko. Men i den här saken ä’ han obotlig. Jag tänkte som han förr, men — det går inte att tjäna två herrar.»
»Jag måste ändå göra ett försök», sade pastorn och tog Lars-Johan kraftigt i hand. »Och gör mej till viljes och dröj under tiden med lysningen. Det ä’ ett viktigt steg du tar, och det kan vara gott att ha en fars välsignelse med i den stunden. Kanhända det kommit för hastigt på honom — kanhända han ger med sej.»
»Och om han inte gör det? Ska’ vi göra oss olyckliga för de usla pengarnas skull?»
»Nej, nej! En faders välsignelse ä’ inte allt — Guds välsignelse ä’ förmer.»